Madeleine-kaka

 

Paris. När jag kom ner i tunnelbanan då jag skulle ta mig från tågstationen hem till min vän i fredags kväll, så blev jag alleles tagen. Tårögd, faktiskt.

Älskade Paris. Det var du som läkte mig.

Jag kände det så tydligt när jag, drygt ett och ett halvt år efter mina sex månader där, återigen vällde genom métrokorridorerna tillsammans med alla andra vällande människor. Då jag kände lukten av metall, smuts, rengöringsmedel, fukt, människor och underjord ihopblandat till något som endast kan bli lukten av Paris métro.

Det var en sådan speciell blandning med vilken jag brukade gå här, av avdomnande och insupande av varje ögonblick. Jag var både inte där och i allra högsta grad närvarande i nuet. Jag isolerade mig lite, jag gjorde ju det, för första gången i mitt liv - lite av ren nödvändighet egentligen, för att försöka få tag om det som var Jag inuti mig, när nu resten av mitt liv på ett sådant dramatiskt sätt visade sig inte skulle bli som jag trodde.

Och nu blev jag lite ödmjuk inför den där lilla människan som jag var då. Hon gjorde vad hon kunde liksom. Gick alla de där kilometrarna i métron och på Paris gator, envist och liksom ihärdigt trots den alldeles för mjuka huden,  och trots att hon egentligen inte orkade.

Och det blev ju bra till sist, det blev ju det.