Morgnar är jobbiga. Jättejobbiga. Och har så alltid varit! Separationen från det varma, mysiga, snälla täcket är lika déchirante varje dag.
Jag har alltid önskat att jag var morgonpigg. Dels för att det helt enkelt skulle vara enklare att leva, men säkert också på grund av något slags lutherskt, tyngande arv, som egentligen inte tjänar något till. Beviset: jag känner mig DUKTIG när jag tar mig upp tidigt! Som om det EGENTLIGEN spelar någon roll!
Men härom morgonen, när jag vinkade av svenskbesöket aningens tidigare än jag brukar kliva upp, så var det faktiskt till och med lite mysigt att göra i ordning en bol med Ricoré, och som en grand-mère (för det är sådana som dricker Ricoré på morgonen) äta frukost och läsa bok en halvtimme i pyjamas. Det kändes som en stulen stund, eller kanske mer som en vunnen stund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar