Hemma

Så här kan det se ut när man har varit väldigt duktig en dag och inte orkar göra quoi que ce soit, något alls över huvud taget, resten av kvällen!

Förutom att prata i telefon en timme med karatetränaren sedan... håll i er... tjugo år!! Vi konstaterade det. Tjugo år i oktober. Galet. Vi sa något som att "ja, tiden går fort". Men jag vet inte det jag. Har mitt liv gått fort? För det känns som att karaten har funnits i hela mitt liv. Jag började förvisso inte förrän hösten jag skulle fylla tretton, men jag började när jag var barn, tränade mig igenom hela tonåren, jag blev vuxen med karaten, jag flyttade utomlands och karaten fanns fortfarande där, jag flyttade tillbaka till Sverige, och så bort igen och så tillbaka ännu en gång, jag har pluggat, jag har jobbat, jag har förlorat familjemedlemmar, jag har blivit tillsammans med killar, gjort slut med killar, varit lycklig, varit olycklig, skadat mig, kommit tillbaka, det har bokstavligen varit blod, svett och tårar. Och skratt. Och karaten har alltid, alltid funnits där. Vad karaten har gett mig, det är ett helt inlägg för sig. Eller en uppsats. Eller en bok.

Så, har det gått fort? Har de här tjugo åren verkligen gått fort? Har mitt liv gått fort?

Karaten kommer alltid att förbli hemma. Min tränare kommer alltid att vara Min Tränare, min Sensei, i vilken klubb jag än tränar i för tillfället. Vad han har gett mig, det är ett helt inlägg för sig. Eller en uppsats. Eller en bok.