Det blev inte så mycket bloggande under Sverigevistelsen! De åtta dagarna i Karlstad fylldes istället av väldigt mycket mystid med min systerson och hans familj, och så även med fika, middag, grillning, ja till och med med matinée med brunch, med underbara, fina vänner. Som vanligt hann jag inte med att träffa alla jag skulle vilja, men jag tröstar mig med att jag snart kommer tillbaka, och då förhoppningsvis längre än åtta dagar!
Jag levde verkligen i varje liten minut av dessa åtta dagar, var precis där och då. Otroligt avslappnande. Jag fick en lite skum känsla ibland, kändes nästan som att jag på nytt levde mitt liv där, att jag var tillbaka i en vardag! I slutet av veckan drömde jag till och med på svenska, vilket var över ett halvår sedan jag gjorde sist. Jag gjorde verkligen en tvärt brytning med allt som var franskt (förutom att jag såg en fransk film, och skickade två sms på franska), så på flyget hem undrade jag hur i all världens värld det skulle kännas att komma tillbaka, och skulle jag ens komma ihåg franskan..? Förstår ni, så pass mycket levde jag för stunden i Sverige!
Den främsta anledningen till att jag åkte upp till Sverige den här gången var min systersons namnceremoni. En otroligt känslosam tillställning. Och himla trevlig! Kändes så fint att få ansikten till namn på personer som är del av min systers vardag. Och mammas mat, å! mammas mat...
Över hela taget var det en känslomässig vecka. Syster på sjukhus i början, återseende av familj och vänner, namnceremonin... och så till sist avsked. Igen. Vi gör vad vi kan för att genomleva dem på bästa sätt. För att avdramatisera. Vi har gjort den överenskommelsen, min syster och jag. Men efteråt stod jag ändå böjd över handfatet på toaletten, men hennes kvardröjande blick i min, blank och intensiv, som fastbränd i själen, och lät tjocka tårar rinna direkt ner i avloppet, och jag undrade Vad har jag gjort? Kan man göra så här? Är det här det rätta? Och så den ständiga frågan: Vad är värt vad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar