Tårar, rost och ben. Och lättnad.



Jamen det är så viktigt det där, att ta sig samman och göra saker man vet att man gillar och som gör en gott, även när man egentligen inte känner för det. När man inte känner för någonting alls. Även om de där sakerna kanske inte ger samma lyckorus som annars, så tar man sig i alla fall långsamt uppåt, i rätt riktning. (...och nej, givetvis snackar jag inte om tillstånd av klinisk depression, då det inte är så "bara" att göra saker man vet gör en gott, utan jag snackar om när man är lite blue. Eller mycket.)

Som min lediga dag igår. Fasen vad långsamt den gick. Vilket normalt sett är en bra sak en ledig dag. Men igår kändes det mesta fortsatt bara meningslöst, och jag hatar, hatar, den känslan. Världen är vacker, ju! Jag vet ju det, innerst inne. Så jag gjorde en himla massa kaffe, bäddade ner mig under en filt i läsfåtöljen, och läste, läste, läste. Och grät. Jag kunde ju ha valt en muntrare bok än Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss...

Jag lämnade bara mitt varma, mjuka bo för att gå på bio på eftermiddagen. Såg en av öppningsfilmerna till Filmfestivalen i Cannes, De rouille et d'os. Och grät. Jäklars vilken film!! Se den, se den, se den! Svensk titel blir säkert något som Av rost och ben. Den har allt jag älskar med fransk film; suggestiv historia, vackra bilder och färger, halvfula karaktärer (i motsats till Hollywood-fixat vackra) som blir så fina så man knappt kan se sig mätt på dem, historia utan början och knappt utan slut men stark ändå, kärlek, passion, smärta, känslor, och där man liksom tagit sig tid till att filma vad som händer inuti personerna. Åh, snälla se den...

... och ok då, Marion Cotillard kanske är rätt snygg redan från början. Men hon görs fulare här. Och blir ännu vackrare, du coup...

Så till sist, ikväll. Jag var såå trött efter jobbet, men tog mig ändå till karateträningen. Och körde full-kom-ligt slut på min kropp. Så nu sitter jag här, på golvet med ryggen mot soffan framför en rugbymatch på tv:n, har ätit en halv, hemkörd pizza, och bara njuter av att inte orka tänka eller fundera på någonting över huvud taget, nej, knappast ens känna något alls... Vilken lättnad.