Vet ni vad, i förrgår, den 17 april, kl 17, var det exakt ett år sedan jag flyttade till Frankrike. Det var ju inte första gången jag flyttade hit, faktiskt den tredje, om vi ska vara helt nogräknade. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången var det på obegränsad tid.
Jag vet verkligen inte hur jag gjorde. Hur jag orkade.
Hur jag orkade lämna allt jag kände till, min familj, mina vänner, mitt jobb, min ateljé, min träning, min... ja hela min tillvaro. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur timmarna, sekunderna, var tröga som sirap de där sista dagarna. Hur jag samtidigt ville hålla kvar i dem, klamra mig fast vid dem, och samtidigt bara ville ha det överstökat, all packning, alla avsked...
Visst, jag är lite trött nu. Jag orkar inte riktigt tänka tankarna på den där tiden, den sista. Jag tror att det gör ont, och vågar inte riktigt känna efter, tänka efter. För vad gör jag sen med den där smärtan?
Jag kan bara konstatera att jag, för ett år och två dagar sedan, åkte med det tyngsta och samtidigt det lättaste hjärta man kan tänka sig.
Och uschjamejen vad jag saknar dig ikväll och dina smoothies på andra sidan väggen blott en väggknack bort. Men snart ses vi och jag sätter upp en remsa på väggen för att klippa bort dag för dag tills dess. Jag älskar dig.
SvaraRaderagratulerar till 1-årsjubiléet.
SvaraRaderablir rörd och nickar instämmande till ditt 'att flytta med det tyngsta och det lättaste hjärtat' samtidigt
Syster! Jag saknar dig också. Tänker på frukostarna de där sista tre veckorna... Som vi klamrade oss fast vid kaffekopparna... Jag älskar dig oändligt.
SvaraRaderaC: Merci! Ja, du vet... det hopplösa i motsägelsen... och det hopplösa i att försöka förstå sig på om det verkligen är en motsägelse...
SvaraRadera