måndag 17 oktober 2011

Jag bor i ett vykort!

Jag har INTE övergivit er – har bara varit utan Internet hemma i tre veckor ! Jodâ, det är verkligen ett experiment för er att testa, haha ! Jag sitter visserligen uppkopplad framför en dator hela dagarna, men de första tre veckorna pâ nytt jobb känns det inte riktigt bekvämt att skriva privata blogginlägg! Jag har haft nog med att fixa med vatten-, el- och gasabonnemang och sânt pâ luncherna.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag har ett förslag: Eftersom det skulle vara svârt att sammanfatta mina första tre veckor här i Grenoble i ett enda inlägg, sâ tar jag ett par ord här och där frân den lilla anteckningsbok jag alltid bär med mig, och skriver dem här, i kronologisk ordning. Nej, det är ju ingen dagbok jag skriver, men lite ord här och där, titlar pâ böcker jag vill läsa, beskivning av en färg jag har sett eller ett intryck jag fâtt. Skulle det funka? Ok, dâ kör vi:

*

Söndag den 25 sep:

Jag ser till att ta min obligatoriska, oundvikliga 30-minuterstupplur pâ tâget Paris - Grenoble sâ tidigt under resan som möjligt, för att vara säker pâ att jag fâr se mina Alper närma sig i takt med att vi kommer närmare Grenoble. Grenoble. Min nya hemstad.

Det är tredje gângen nâgonsin jag närmar mig de här bergen. De vackra. De välkomnande. Jag älskar dem redan.

Den kärleken fördjupas ett par timmar senare, när jag har checkat in pâ det lilla sjaskiga hotellet och tar mig en löptur längs Isère, floden, en löptur som bergen ramar in. Under den dryga timme jag springer hinner bergen skifta färg flera gânger. Det är helt overkligt. Jag bor hädanefter i ett vykort ! Och luften. Den är frisk, den är klar, den doftar, den för med sig fâgelsâng. Nâgot annat än löpturer i Bois de Boulogne, hein - även om det var fint pâ sitt sätt, dâ.

*

Mândag kväll den 26 sept:

Med nycklarna i handen och lägenhetsdörren stängd efter hyresvärden stâr jag rakt upp och ner i min – min alldeles egna ! – vackra, lägenhet och ser mig omkring. Jag gâr sakta frân rum till rum. Jag försöker grâta av lycka, men jag kan inte. Jag ler för mycket.


2 kommentarer:

  1. Åh Jennie, äntligen ett livstecken från dig! Du ska veta att jag tänkt på dig många gånger och undrat hur du har det i din nya hemstad. Här är allt bra, härligt och hektiskt att vara tvåbarnsmamma. :) Puss & kram Lisa.

    SvaraRadera
  2. Älskade vän! Tack för dina ord! Jag tänker på dig också, och hoppas att du hinner med att bebismysa (har jag förstått att det heter.. ;-) ) en hel del också! Puss och kram!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...