När nästan allt är packat



... och jag sitter med trötta ögon och tittar på mina iPhonebilder från lägenheten i Grenoble och på den bild jag tog från tåget på vägen ner dit i fredags, som visar den första lilla alptopp man skymtar vid horisonten, så blir jag plötsligt jätteblödig. Jag gråter över att jag är så priviligierad - att de flesta av oss är så priviligierade - att kunna välja vilket liv vi vill leva. Jag tänker på att man alltid, bara, och endast har sig själv. Att det aldrig går att räkna med något annat. Det är så viktigt det där, att komma bra överens med sig själv, att verkligen lyssna på sig själv. Alla andra omkring oss kan på ett eller annat sätt försvinna. Jo, alla! Vi är alla alldeles ensamma. Ensamma med oss själva när det väl kommer till kritan. Det är både skrämmande och tryggt.