Idag



För ca två månader sedan började jag att se på just den här dagen, det här datumet, med oro. Med lite fasa, nästan. För vad i all världens värld skulle jag göra, just denna dag? Vilka tankar skulle komma, vart skulle jag ta vägen, ja, var skulle jag göra av min kropp? Jag kunde inte fatta att snart ett år hade gått och att sorgeåret snart skulle vara över. För ja, det är precis vad det har varit, ett sorgeår. Jag förlorade så mycket, för ett år sedan. En kärlek, en familj, ett liv som jag trodde jag skulle få, men som nu aldrig skulle bli. Idag för ett år sedan skulle vara den lyckligaste av dagar, början på fortsättningen av livet. Och i stället blev den slutet.

Tänkte för två månader sedan att jag den här dagen antingen kunde stanna hemma och inte göra någonting förutom att ligga på rygg, tänka igenom denna dag för ett år sedan, minut för minut, något jag knappt vågat över huvud taget av rädsla för smärta, riktigt grotta ner mig och förmodligen gråta en hel massa. Eller tvärtom, göra en hel massa saker som jag tycker om, och hålla mig konstant sysselsatt med diverse konstutställningar och biofilmer. Eller helt enkelt köra ett biomaraton, film efter film, timme efter timme. Eller bara dricka jättemycket sprit. Eller inte.

Tanken på den här dagen blev med ens lättare för bara en vecka sedan. När planerna för resten av mitt liv tog form. Det är ju första gången på ett år som jag gör sådana planer, som jag ens tar i tanken.

Så kom idag. Idag är nu. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra, var jag ska ta vägen, men jag har åtminstone inte panik över tanken.

Givetvis gör jag en tillbakablick över året som har gått. Givetvis har jag ont. Givetvis gråter jag lite grann. Jag darrar lite på handen när jag skriver. Men så tänker jag att det blev ju bra ändå. Jag har sagt det förr, och säger det igen: det finns inte en väg här i livet som är rätt, det finns flera. Som är rätt på olika sätt. Blir det inte som man har tänkt sig, eh bien, då får man tänka om. Det kanske låter krasst och som att jag tar lättviktigt på det, så är det inte alls - men hey, verkligheten är väl ändå lite krass, om man kokar ner den? Vilket inte behöver betyda att man måste ta lättviktigt på den.

Och på något vis måste man ju vara tacksam för allt som lär en något här i livet. Jag har lärt mig massor det senaste året. Som att ta hjälp, till exempel. Att våga vara svag. Att ha tillit till mig själv, att våga lita på att jag kommer att repa mig, även om jag just för ögonblicket är bruten. Att lyssna på vad jag verkligen, verkligen, behöver just för stunden.

Kanske kommer detta att låta lite konstigt efter omständigheterna, men jag har känt mig så väldigt, väldigt älskad under det här året. Jag är förbluffad över människors godhet. Hur människor går utanför sig själva för någon annan. Det är bland det finaste jag har upplevt.

Nu ska jag gå och ta en kopp kaffe. Sen får vi se.