Tack för de här månaderna, Paris...



Du fanns där när jag som mest behövde det, och gav mig en varm famn att vila i. Du visade på det vackra i världen, påminde om det som betyder något. Du uppmuntrade mig att följa mina drömmar, och visade att jag kan göra precis vad jag vill. Du visade att jag kan vara precis som jag vill. Du lät mig leva här, för stunden, och lät mig repa mig och bli starkare minut för minut, i min egen takt. Du bevisade att inte ett, utan flera, sätt att leva är rätt. Att det handlar om att se vad som är vad, att det handlar om att känna efter, och framför allt att lyssna på sig själv.

... och tack för de här åren, Sverige... Du är min historia, mitt kött och mitt blod. Du har grundat den person som är jag, och du har alltid funnits där. Vi har gått igenom sâ mycket, du och jag, jag vet inte var jag skulle börja för att sammanfatta allt. Jag överger dig inte, jag kommer återkomma med jämna mellanrum, och kommer då att njuta av det som är du och som jag älskar. För det är klart att jag älskar dig ocksâ. Givetvis för att du hyser och tar hand om de jag älskar, men också för att du är den du är och för att du har gjort mig till den jag är.

Men just nu är vi inte rätt för varandra du och jag, Sverige. Jag säger inte att det aldrig någonsin kommer att bli så, man just nu känner jag efter, jag följer min magkänsla och skulle göra våld på mig själv om jag inte gjorde just det. Jag säger inte att det är helt lätt, men det är så här det måste bli.

I mitt älskade Frankrike finns en stad som jag knappt känner men redan har tagit till mitt hjärta. Där ska jag skapa mig ett liv. Jag är redo för det nu, och jag kan knappt vänta de få veckor som återstår innan jag kan sätta igång!

Grenoble. Det är du och jag nu. Låt oss skapa något fint tillsammans.