Jag måste ju säga att jag känner mig väldigt... levande, när jag så här på kvälls(natt-)kvisten sätter ord på mina framtidsplaner, ja inte bara muntligen, utan även skriftligen... Inget är bestämt, inget är avgjort, inget är oåterkalleligt, men ändå... Jag uttrycker mina tankar och min vilja. En vilja som bara är min. Som bara jag bestämmer över.
Jag lever.
Cliffhanger ;-)
SvaraRadera