Detta kommer jag också alltför väl ihåg från åren jag flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike. Att när det drar ihop sig till uppbrott liksom vilja hänga kvar vid varje liten stund, varje liten sekund, för man vet att snart är det slut, snart finns inte det här. Viljan att var och en av dessa nu räknebara stunder ska bli så perfekt som möjligt, så stark, att man trycker undan de verkliga känslorna, de ledsna, de fula, de som handlar om saknad och frustration. De som handlar om skuld, för vem är jag att utsätta min familj för det här? Det gör ont i dem att jag åker, jag ser ju det, och ändå åker jag.
Och emellanåt. Jag försöker att avdramatisera, ska ju inte direkt till andra sidan jordklotet.
Men vi har haft det tufft det senaste dryga halvåret, min familj och jag. Och det har varit mer än guld värt att vara nära. Och syster och jag, som under så många år inte ens bott i samma land, längtandes efter det här - att kunna spontanfika, dela det vardagliga - nu bor vi grannar sedan ett par veckor, och det är underbart! Och så väljer jag bort det. Jag kan inte låta bli att känna mig som lite av en svikare...
Inte svikare! Du tar vara på möjligheter och använder ditt liv till att LEVA, tycker jag. Många vill garanterat våga ta de steg du nu vågar ta mot din dröm. Det kan du vara lite stolt över. ;)
SvaraRaderaP.s. Sverige ligger kvar där det ligger vettu. Kram pårej, beklagar att jag inte kunde komma på flyttkalaset.
JPK
Tack J... Mina föräldrar sa den första gângen jag flyttade till Frankrike, dâ jag var 20 âr, precis det, att det är inte längre hem än det är bort... Det är nâgot som jag alltid har burit med mig, och som jag ibland tröstar mig med...
SvaraRadera... och det är faktiskt en jäkla skön känsla: att LEVA! :)