Min overkliga vardag

Jag bor i Paris. Det här är min vardag. Jag bor i Paris. Det här är min vardag... Jag aandaaaas.....

De senaste tvâ dygnen har jag liksom... svävat. Ovanpâ allt. Fast ändâ varit inuti allt. Att allt det här - gatorna, metron, caféerna - nu är min vardag, det känns bara för overkligt. Overkligt! Även fast jag börjat nytt jobb, och är lika trött i huvudet som man alltid blir när man börjar nytt jobb och proppar huvudet fullt med ny information,  även fast jag inte gjort nâgra utsvävningar sâ... jag har det helt enkelt underbart! Jag känner mig bra i mitt skinn, som man säger pâ franska. Typ.

Och dessa tvâ overkliga dygn senare inser jag även nâgra första, ganska konkreta, saker:

1. Jag mâste träna pâ att strosa. Jag menar att strrroooooosaaaa. Lângsamt. Dels för att det är för varmt för att gâ särskilt fort (jepp, 25 grader, mina vänner!), men i synnerhet för att falla in i rytmen. Man... krockar liksom sâ lätt annars. Till skillnad frân svenskarna, sâ säger fransmännen "ursäkta", och inte bara "oj", men ändâ. Och vet ni vad, det gôr inte ont att sakta ner lite grann... Det är till och med lite skönt...

2. Det gôr inget om man flinar fânigt i metron, bara för att man är sâ fnittrigt lycklig att man inte kan göra nâgot annat - fransmännen ler tillbaka!

3. Jag mâste... eh... hrm... kôpa nya skor... De sex paren jag har med mig är inte tillräckligt... tja,  praktiska. Man gâr mycket i Paris. Förlât, man strosar mycket i Paris.

4. Det är normalt att det tar 2 x 40 minuter att skaffa ett bankkonto. Och dâ har jag ändâ ytterligare dokument att faxa till bankmannen (ja: faxa - bankmannen har ingen e-mailadress..) - och anledningen till att jag faktiskt har ett kontonummer att kommunicera till min arbetsgivare nu är förmodligen att bankmannen ocksâ är utlänning, och förstâr dilemmat med att inte kunna fâ sitt anställningsbevis om man inte har ett bankkkonto, och inte kunna fâ nâgot bankkonto om man inte har ett anställningsbevis...

Nu har pianisten som bor i samma hus, och som spelar ut över innergârden om kvällarna, tystnat. Solen har gâtt ner, men jag har fortfarande fönstret öppet. Klockan är inte ens 22, men vet ni vad, jag tänker gâ och lägga mig i alla fall, helt enkelt för att jag är trött. Jag behöver inte tänka pâ att fâ ut mesta möjliga av varje minut, den lilla tid jag normalt sett har här. För efter idag har jag mânga, mânga dagar kvar i Paris. Precis hur mânga jag vill...

Sâ nu ska jag svälja den sista klunken ur mitt glas med vitt Bordeaux som fick ackompagnera min pestopasta, stänga dörrarna till den franska balkongen, borsta tänderna, lägga mig under täcket, och somna med samma fâniga, men mycket lyckliga, leende som jag förmodligen haft pâ läpparna sedan i sôndags kväll...