För inte alltför länge sedan blev jag kallad för strukturfascist av en kollega. Det sades med kärlek, klarsynthet och ett leende, så no offense taken, absolut inte. Det är dock tydligt att denna kollega inte sett hur mina lådor och skåp ser ut hemma...
För det första har jag aldrig riktigt tänkt på hur många lådor och skåp, skrymslen och vrår jag faktiskt har hemma. Herregud. Det är många. Och för det andra borde jag flytta utomlands oftare, så jag får en kick i häcken till att rensa bland sakerna, det är tydligen det enda som får fart på mig. Skulle vara en blåslampa annars, kanske.
Jag har tagit fram en gammal tom skolåda i vilken jag lägger gamla tågbiljetter från en Köpenhamnsresa, visitkort från en restaurang i södra Frankrike och som jag skrivit datum för besöket på, gamla kalendrar (jepp, är ännu till denna dag old fashion), Post-it-lappar med små ord på - få till antal men stora till innebörd, en gammal biljett från en konsert som jag lyssnade på med mitt huvud mot någons axel. Och så har vi ett litet gosedjur, givet till mig på en sängkant med ömhet och kärlek i röst och ögon. Det får en egen liten låda med blommor på.
Det var gott bubbel! Men jag var otroligt trött och kände mig som en dålig/sömnig värd!
SvaraRaderaUnderbara, underbara Jennie! Är så glad för att du börjat blogga, känns som jag kommer hålla mig nära dig då, som en liten fluga på din axel i Paris! Kramar Lisa
SvaraRaderaAnders: Klart du kände dig sömnig, med en födelsedag i kroppen och allt! (gubbe... ;) Själv var jag väl alltför upptagen med att ha det trevligt att jag inte märkte av något sömneri eller dålig värd! Och mmmm, gott bubbbbelll.... :)
SvaraRaderaLisa: Finaste! Du kommer vara med mig ändå, vet du, i ett alldeles eget litet fack i mitt hjärta... Kram!