Så har vi de där dagarna när man bara vill, ja, liksom göra allt. Så jag
lämnade igår kontoret i hyfsad tid, vid kl 18, (går förbi sju små ödlor som solar på den
varma betongen på bron över motorvägen - älskar små ödlor!), går till
gymmet och cardio-tränar en timme, går hem för en stund med en kall
martini bianco och tidningen Elle på balkongen i solnedgången medan ugnen värms
upp. Käkar den uppvärmda, nästan brända (martinin var god...),
färdigpizzan framför nyheterna på tv:n. Känner att ögonlocken börjar
bränna, men lyckas ändå motivera mig att gå in i ateljén för att jobba
en timme.
Det är nämligen en ny metod jag testar, för att få mer gjort i ateljén: att måla en timme om dagen, oavsett vad jag annars gör och oavsett hur trött jag är. För något måste förändras, jag målar alldeles för lite och jag får inget flyt när jag väntar på att få en hel kväll bara för måleri. Det blir för sällan.
För tro det eller ej, gott folk: det går inte att gå och vänta på att inspirationen ska komma. Jag är ledsen om jag tar hål på en myt nu, men att måla tavlor är jobb. Inspiration till att måla får jag i övriga livet; av bilder jag ser, blickar mellan människor, ljuset som faller vackert på någons kind, färgen på en fönsterlucka, till exempel. Så processas det där inom mig, idéer kommer till mig, och när jag har en tillräckligt tydlig bild av vad jag vill åstadkomma så är det dags att gå in i ateljén och försöka få ner det på en duk eller ett papper. Och den processen kräver koncentration, lagom mycket tankeverksamhet och ett någorlunda klart huvud. Och tillräckligt mycket envishet för att inte ge upp när det inte blir som man tänkt sig. Och tillräckligt mycket öppet sinne, spontanitet och intuition för att låta verket leva sitt eget liv så man kan ta vara på oönskade men lyckade effekter.
Och när vi ändå talar hål på myter, så måste inte en konstnär lida för att skapa. Själv måste jag absolut vara i balans i livet för att kunna skapa, jag måste må bra. Så frustration över att inte måla är på sätt och vis en bra sak för mig - det betyder ju att jag har lust och behov av att måla och alltså att jag mår bra!
Det är nämligen en ny metod jag testar, för att få mer gjort i ateljén: att måla en timme om dagen, oavsett vad jag annars gör och oavsett hur trött jag är. För något måste förändras, jag målar alldeles för lite och jag får inget flyt när jag väntar på att få en hel kväll bara för måleri. Det blir för sällan.
För tro det eller ej, gott folk: det går inte att gå och vänta på att inspirationen ska komma. Jag är ledsen om jag tar hål på en myt nu, men att måla tavlor är jobb. Inspiration till att måla får jag i övriga livet; av bilder jag ser, blickar mellan människor, ljuset som faller vackert på någons kind, färgen på en fönsterlucka, till exempel. Så processas det där inom mig, idéer kommer till mig, och när jag har en tillräckligt tydlig bild av vad jag vill åstadkomma så är det dags att gå in i ateljén och försöka få ner det på en duk eller ett papper. Och den processen kräver koncentration, lagom mycket tankeverksamhet och ett någorlunda klart huvud. Och tillräckligt mycket envishet för att inte ge upp när det inte blir som man tänkt sig. Och tillräckligt mycket öppet sinne, spontanitet och intuition för att låta verket leva sitt eget liv så man kan ta vara på oönskade men lyckade effekter.
Och när vi ändå talar hål på myter, så måste inte en konstnär lida för att skapa. Själv måste jag absolut vara i balans i livet för att kunna skapa, jag måste må bra. Så frustration över att inte måla är på sätt och vis en bra sak för mig - det betyder ju att jag har lust och behov av att måla och alltså att jag mår bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar