Tårarna jag fällde när tåget rullade ut från Karlstad centralstation i söndags förmiddag handlade om varför, varför, varför jag inte kan känna för det stället, staden, landet som jag känner för Frankrike. Varför, varför, varför kan jag inte leva där?
Jag trodde jag hade kommit fram till att det inte spelar någon roll, att jag inte behöver finna någon förklaring, att det viktigaste ju är att jag har funnit min plats på jorden.
Det kändes, känns, som att jag börjar om på noll.
Att, för vilken gång i ordningen nu?, slita mig från min syster, jag orkar inte det egentligen. Le déchirement.
Tårarna ikväll handlar om den lilla skrattande, plirande, strålande två och en halvmånaders bebis jag ser på mina foton, på min skärmsläckare, på bakgrundsbilden i mobilen. Denna lilla person som jag delar mitt blod med. Som jag skulle ge allt mitt blod till, om det skulle behövas. Utan att blinka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar