Måndag



Och ni vet när man har en sådan där dag, efter att ha sovit dåligt för att tankar om ens egen dödlighet tar för mycket plats, när man på morgonen överväger att inte sminka sig ens det minsta lilla för det ändå inte är någon idé liksom, när man känner sig en massa år äldre än man är, när det känns som att till och med skelettet är skörare än vanligt, när varje liten grej man tar i på jobbet går trögt, när man får tekniska problem gång på gång, när man tar kort lunch framför datorn för att man ska kunna gå hem tidigare men ändå stannar minst lika länge som vanligt, när man på hemvägen nästan håller andan, för snart, snart, snart är man hemma och bara kan lägga sig ner, när man får koncentrera sig för att inte tårar av trötthet ska bryta fram, när man har nedräkning den sista sträckan man går till fots, bara tre fasader kvar, bara två övergångsställen, nu kanske, kanske jag kan räkna ner stegen från 100, 99, 98, 97... och man tittar ner mot fötterna, för nu orkar man inte hålla huvudet upp längre... och man inser att... här går jag nu i snygga skor... exakt där jag vill vara... och har anledning att vara trött... för jag lever här.... och man ändå får fram ett litet leende helt spontant... ett pyttelitet, men ändå...