Göra inget



Ni som känner mig vet att det där med att göra ingenting, det är inte riktigt min grej. Var inte min grej. Jepp, ni läste rätt, jag skrev i imperfektum! Jag tror till och med att jag börjar bli riktigt bra på det. Eller nja, bra och bra, vi kanske inte ska överdriva, men definitivt bättre! För jag har inte ett endaste projekt på gång, jag bryr mig inte om att skriva upp böckerna jag vill läsa på en lista för att vara säker på att inte glömma bort dem, jag har inte ett endaste träningsmål, tavlorna får komma när de kommer, jag vet inte var jag bor om ett halvår och bryr mig inte ens om att fundera över det heller. Jag kan ligga på rygg hur länge som helst, och bara låta tankarna flöda, för att efteråt ha känslan av att inte ha tänkt på något alls. Och tycka det är helt ok, helt som det ska.

Jag är på något vis bara så tacksam över att jag blev normal (om jag någonsin var det innan..) igen. Att krafterna kom tillbaka. Att jag – om och när jag vill – faktiskt kan, faktiskt är kapabel att göra saker. Att jag – om och när jag vill - faktiskt kan välja att göra ingenting.